/image%2F2871005%2F20180621%2Fob_8b6b83_465493-112750622196329-1585195849-o.jpg)
Att göra om det förflutna (I)
Totalitarismen är fascinerad av det förflutna. Denna art av politik strävar alltid efter att göra om historiens bilder och berättelser så att de egna ställningstaganden ser ut att bekräftas som resultat av djuptgående processer. De mest våldsamma totalitära strömmarna försöker helt enkelt sudda bort det förflutnas spår, så som IS gjorde. Andra envisas att på nytt bearbeta texter och bilder som talar om forna tider. Hitler, Stalin, Mao och de röda khmererna var mästare på området.
Men passionen för historien är också närvarande i mindre dramatiska sammanhang. Nutidens politik tycker om att spegla sig själv i historien och tillåter sig ofta att tolka gamla händelser och gestalter på ett smickrande sätt för sig själv.
Under 1800-talet och en stor del av 1900-talet präglades historiska skrifter och skolböcker av tydliga nationalistiska tankar och detta hände i många mer elle rmindre demokratiska stater. I andra hälften av 1900-talet präglades väldigt stora delar av den historiska debatten av marxismen. Sedan plötsligt blev postmodernismen helt dominerande i Västvärlden. Och den hävdade bestämt att det egentligen är omöjligt att objektivt beskriva det förflutna.
Sommaren 1989 ägde rum i Stockholm en internationell teaterhistorisk kongress. Talare efter talare gick upp i talarstolen och predikade: det går inte att beskriva och analysera det förflutna, all mänsklig erfarenhet är egentligen bara ord, diskurs, vi präglar allt vi försöker gestalta med våra egna erfarenheter. Kongressens slutsats verkade vara: lägg ner kurser och forskningsprojekt, historien är faktiskt en omöjlighet. Detta hände just när studenternas uppror ockuperade Himmelska Fridens Torg och när pansarvagnarna krossade de ungas kroppar och drömmar. Jag tänkte då på den teaterhistoriska kongressens sofistikerade postmodernister och på det stöd till diktaturer som deras teorier så generöst erbjöd. Mina kollegor teatervetarna verkade inte ha begripit en enkel sanning: en välgrundad historieskrivning är ett vapen mot alla sorters förtryck.
Så många år efter dessa händelser återkommer debatten om historieskrivningen i politiken, den här gången i strömmen av antirasistiska protester. Och en gång till blir det nödvändigt att tala om betydelsen av en någorlunda balanserad och förnuftig relation till vårt förflutna. Nej, vi ska inte sudda bort namn och händelser ur offentilghetens arena. Och vi ska inte längre låta oss styras av ideologiska modevågar.
Vi ska sträva efter en syn på historien som inte blundar inför dåtidens grymheter samtidigt som den försöker klarsynt studera rörelserna, förändringarna och motsättningarna som förde samhället mot vår egen tid. Vad vi behöver är just klarsynthet, förmåga att titta äldre tider rakt i ansiktet och se både deras skapande och deras destruktiva sidor. Och för att kunna göra det behöver vi gång på gång försöka återbygga händelseförlopp och ställningstaganden med så mycket objektivitet som vi lyckas mobilisera. En del historiker aktiva mot slutet av 1900-talet har skänkt världen verk som bevisar: det går att analysera historien på ett lugnt, rationellt, objektivt sätt. Om två av dessa historiker skriver jag i nästa artikel.
Att göra om det förflutna (I)
Totalitarismen är fascinerad av det förflutna. Denna art av politik strävar alltid efter att göra om historiens bilder och berättelser så att de egna ställningstaganden ser ut att bekräftas som resultat av djuptgående processer. De mest våldsamma totalitära strömmarna försöker helt enkelt sudda bort det förflutnas spår, så som IS gjorde. Andra envisas att på nytt bearbeta texter och bilder som talar om forna tider. Hitler, Stalin, Mao och de röda khmererna var mästare på området.
Men passionen för historien är också närvarande i mindre dramatiska sammanhang. Nutidens politik tycker om att spegla sig själv i historien och tillåter sig ofta att tolka gamla händelser och gestalter på ett smickrande sätt för sig själv.
Under 1800-talet och en stor del av 1900-talet präglades historiska skrifter och skolböcker av tydliga nationalistiska tankar och detta hände i många mer elle rmindre demokratiska stater. I andra hälften av 1900-talet präglades väldigt stora delar av den historiska debatten av marxismen. Sedan plötsligt blev postmodernismen helt dominerande i Västvärlden. Och den hävdade bestämt att det egentligen är omöjligt att objektivt beskriva det förflutna.
Sommaren 1989 ägde rum i Stockholm en internationell teaterhistorisk kongress. Talare efter talare gick upp i talarstolen och predikade: det går inte att beskriva och analysera det förflutna, all mänsklig erfarenhet är egentligen bara ord, diskurs, vi präglar allt vi försöker gestalta med våra egna erfarenheter. Kongressens slutsats verkade vara: lägg ner kurser och forskningsprojekt, historien är faktiskt en omöjlighet. Detta hände just när studenternas uppror ockuperade Himmelska Fridens Torg och när pansarvagnarna krossade de ungas kroppar och drömmar. Jag tänkte då på den teaterhistoriska kongressens sofistikerade postmodernister och på det stöd till diktaturer som deras teorier så generöst erbjöd. Mina kollegor teatervetarna verkade inte ha begripit en enkel sanning: en välgrundad historieskrivning är ett vapen mot alla sorters förtryck.
Så många år efter dessa händelser återkommer debatten om historieskrivningen i politiken, den här gången i strömmen av antirasistiska protester. Och en gång till blir det nödvändigt att tala om betydelsen av en någorlunda balanserad och förnuftig relation till vårt förflutna. Nej, vi ska inte sudda bort namn och händelser ur offentilghetens arena. Och vi ska inte längre låta oss styras av ideologiska modevågar.
Vi ska sträva efter en syn på historien som inte blundar inför dåtidens grymheter samtidigt som den försöker klarsynt studera rörelserna, förändringarna och motsättningarna som förde samhället mot vår egen tid. Vad vi behöver är just klarsynthet, förmåga att titta äldre tider rakt i ansiktet och se både deras skapande och deras destruktiva sidor. Och för att kunna göra det behöver vi gång på gång försöka återbygga händelseförlopp och ställningstaganden med så mycket objektivitet som vi lyckas mobilisera. En del historiker aktiva mot slutet av 1900-talet har skänkt världen verk som bevisar: det går att analysera historien på ett lugnt, rationellt, objektivt sätt. Om två av dessa historiker skriver jag i nästa artikel.