Kärlek på befallning?

Påtvingad etnisk identitet?
Socialdemokraterna arbetar med en analys av den egna politiken – och framför allt av den egna migrations- och integrationspolitiken. Självkritik är alltid givande och vi är många som lever med hoppet om en riktigt skapande förnyelse på politikens hela arena. Ändå är den påbörjade diskussionen inte fri från farhågor.  
Ledare för s-gruppen som arbetar med omformningen av s-politiken är riksdagsledamoten Lawen Redar; hon tar modigt ställning för öppenhet  och talar gärna om etniska enklaver, parallella samhällen, invånare födda och uppväxta i Sverige som inta upplever sig själva som svenskar. Hon drömmer om ett återfött folkhem i vilket alla invånare verkligen känner sig hemma. ”För mig – säger hon i en intervju (DN 03-3) – räcker det inte att du  bara är svensk på papperet. Du ska också vara det i hjärtat.” 
Det är här som en djupare debatt startar. Lawen Redar och hennes medarbetare vill inte bara att den nya socialdemokratiska politiken ska forma relationer och kommunikation i samhället, de önskar att denna politik ska styra människornas inre liv! Kärlek på befallning?
Hela inriktningen i s-politiken grundar sig på viljan att minska avståndet mellan välmående stadsdelar och de s k utsatta områden: det nya målet verkar vara bekämpningen av en splittring mellan ”vi och dem”, stopp för bildandet av etniska enklaver. På så sätt stimulerar partiet en debatt som egentligen inte alls är ny; diskussionen om China Town, Somali Town eller Little Italy betraktade som negativa företeelser - denna diskussion har pågått länge och fortgår oavbrutet. Det som förvånar är det   mycket korta perspektivet, man vill skapa en ny politik med hjälp av välkända gamla synsätt.
Ty samvaron mellan olika etniska enklaver kan vara fredlig och skapande, detta bevisas tydligt i ett brett historiskt perspektiv. Under 600 år har svenskar och finländare levt i samma stat; finländarna har inte blivit svenskar, de har behållit språk, kultur och identitet samtidig som svenskarna har fortsatt att vara svenskar. 
I mitt första hemland, Rumänien, har olika mycket klart avgränsade ”enklaver” levt sida vid sida under århundraden och deras gemensamma historia fortsätter att utvecklas. Konflikter har vid vissa tidpunkter blåst upp – men då som en självklar följd av politiska beslut grundade på medveten diskriminering: en elit minoritet – ungrarna – hade privilegier om vilka den rumänska majoriteten inte ens kunde drömma. I samma område där denna mångkultur under århundraden har varit naturlig, Transsylvanien, bildade en annan minoritet sina ”enklaver”: tyska städer och byar, ställen med ibland en tusenårig historia utanför majoritetens kulturfält. 
Vi besökte många av dessa underbara gamla bosättningar under våra vilda semestrar på 60-talet. Byarna och de små städerna hade under lång tid utvecklat en fascinerande arkitektur och många avancerade verkstäder där lokala hantverkare tillverkade underbara konstnärliga föremål. När vi besökte dessa trakter var de flesta tomma, övergivna. Flera vågor av politiskt vansinne hade jagat bort befolkningen: först fascismen och mobiliseringen i kriget sedan stalinismen och till slut en våg av transaktioner hade åstadkommit förödelse. (Väst Tyskland köpte då etniska tyskar från kommunistiska Öst Europa.)
Under våra utflykter lärde vi oss respekt och beundran för minoriteterna. Transsylvaniens tyska och ungerska orter visade oss oersättliga skatter. Och vi såg med våra ögon tomrummet, avsaknaden. Rumänien höll på att förlora en minoritet och en kultur, förlusten gick inte att på något sätt kompensera.
Mycket försvagad ändå levande har den tyska minoriteten överlevt alla politiska stormar fram till vår tid. Sedan december 2014 har Rumänien en rumänsk-tysk president, Klaus Johannis. Hans liberala tänkande och hans kontakter med EU:s politiska toppar betyder mycket för landet. 
Med alla dessa fakta framför ögonen är det svårt att acceptera ställningstaganden som fördömer samlivet mellan olika etniska grupper. Folkförflyttningarna har blivit mera omfattande och mer intensivt än under andra historiska skeenden. Kommer de att ge upphov till nya minoriteter och nya kulturella identiteter? Eller kommer China Town och Little Italy försvinna i migrationernas ständiga och allt snabbare rörelser?