Ivan den förskräklige

Ivan den Förskräcklige

Putins krig har spridit i världen avsky, ilska, förakt; det har blivit mycket svårt att på nytt söka de ljusa mötena med den ryska kulturen. Ändå envisas jag att återuppleva just dessa möten – idag dränkta i blod – i min sträva efter en tunn strimla av hopp.
Efter Navalnyjs död skrev jag om bilderna som samlar inom sig den ryska historiens syner, en virvel av blodbad. Minnena fylls av avsnitt ur kända berättelser, scener ur långfilmer, skärvor ur berömda målningar. Ivan den Förskräckliges ögon från Repins målning om mördartsaren som just har dräpt sin son; Dostojevskijs grymma bärare av ondska; de döda kroppar som ligger på flodens  Dnjeprs is i Mark Donskojs krigsfilm ”Regnbågen” i just de trakter där i dag rasar Ukrainakriget; Tarkovskijs apokalyps i berättelsen om Andrej Rubljov. I det perspektiv som årtiondena öppnar ser jag alla dessa så ofta återkommande mardrömmar – Rysslands ständigt återupprepade massjälvmord. 
En tanke reser sig ur denna vansinniga procession av blodiga dåd. Trots censur och självcensur har ryska författare och konstnärer lyckats lägga fram sina vittnesmål. Ett talande exempel är Sergej Eisensteins epos om Ivan den Förskräcklige.
Filmen skapades under kriget, den första delen hade premiär 1945. Då var manus till del två och tre klart skrivna, och inspelningarna hade börjat. Men redan innan hela berättelsen hade blivit klart fångad på film, blev hela del tvås material drabbat av förbud: färdigt redigerade scener låstes in i hemliga polisens arkiv, alla visningar blev strängt förbjudna. Först mot slutet av 1950-talet kom den förbjudna del två ut ur förbudet; då hade både Eisenstein och Stalin hunnit lämna socialismens paradis. Avstaliniseringen öppnade de hemliga arkiven. 
Jag såg detta avsnitt två av filmen under den relativa liberaliseringen av det kommunistiska Rumäniens 60-tal. Jag såg filmen och frös av skräck. Del ett av berättelsen beskrev den långsamma förändringen av den tsar som skulle bli förskräcklig - en metamorfos från en ung änglalik krigare till terrorbärande monster. I del två går Eisenstein mycket längre. Han visar oss ett samhälle som har fullständigt fallit under den hemliga polisens diktatur:  den historiska ledaren Ivan de Förskräcklige hade faktiskt bildat ett sådant övervaknings- och förtyck system, opritjina. Filmen gestaltar en fest som äger rum mitt i denna angiveri- och fruktans värld, en orgie i ohämmad våldsberusning.
Den stora frågan är: hur vågade Eisenstein? TJECKA, NKVD, KGB – alla dessa groteska monster visar sig i mardrömsfesten som egentligen är en dödsfälla. Då, mot slutet av 60-talet, läste jag hela manuset (som publicerades i tidskriften Isskustvo Kino). Och i sista avsnittet – det som aldrig blev inspelat – blir hovet i Kreml ett vackert sminkat fängelse, terrorns slott. Alla spionerar på alla, alla är aktiva angivare, sonen skickar fadern till döden, fadern har redan mördat sina kamrater.
Hur kunde Eisenstein sätta på papper och till och med spela in sådana visioner om sovjetlivet? Jag tror att censurfolket inte vågade se likheterna mellan den blivande filmen och vardagen de levde i. Eisenstein hade varit under lång tid Stalins favorit – utan direkta order från den store ledaren vågade ingen formulera kritik mot den berömde regissören. Så har vi fått en riktig fascinerande gåva – en film som verkar direkt inspirerad av Putin. Ryssland visar sig med sin ohämmade grymhet, sin blodtörst och sin vansinniga fixering vid monumental lyx. ”Ivan den Förskräcklige” är  den modigaste av alla filmberättelser som gestaltar det sovjetiska helvete på jorden, men också andra produktioner från Moskva och Leningrad påminner oss om samhället som har gett upphov till Putin-eran. 
Det vore välgörande om Filminstitutet och Cinemateket anordnade en rad visningar av sovjetiska produktioner under rubriken ” Rysslands förbannelse”.