Att göra om det förflutna (II)

30 Juin 2020

Två författare präglade mot slutet av 1900- talet bilden av människans relation till sig själv och till världen: Norbert Elias och Zygmunt Bauman. Båda var sociologer fascinerade av dramatiska förändringar i västvärlden, båda hade tillbringat en stor del av livet i exil, och båda lyckades gestalta en ny berättelse om dåtid och nutid.

Elias analyserar ytterst detaljerat och exakt västvärldens civilisation och dess långsamma växande från och med medeltiden till det moderna samhällets bildande. Han ser människans närvaro som skapad av ett oerhört omfattande nätverk av reaktioner, relationer, handlingar och tankar i ständig rörelse och oavbruten förändring. Själv använder han inte begreppet objektiv när han definierar sin syn på det förflutna, han betraktar motsättningar som de mellan objektivt-subjektivt, yttre-inre, samhälle-individ som förenklingar, begränsningar: helst vill han skriva med medvetet sökt avstånd till allt han har grävt fram ur dokument och vittnesmål , han tycker att distansieringen ger klarsynthet och befriar förmågan att noggrant iaktta och studera gester, handlingar, vanor från försvunna tider.

Den civilisationshistoria som Elias skriver grundar sig på denna lugna betraktelse av fakta och beteenden. Hans mycket omfattande böcker talar om t ex beteendet vid matbordet, attityden till de naturliga behoven, beteendet i sovrummet, centraliserade och decentraliserade krafter i medeltida maktapparaten o s v. Denna ytterst rika resa igenom tiderna följer en bestämd riktning: Elias studerar västvärldens relation till våldet och de processer som med tiden skapar allt mer självbehärskning hos västerländernas invånare. Berättelsen börjar i medeltidens allmänt rådande aggressivitet för att avsluta med betraktelser om det statliga våldsmonopol som den moderna tiden har grundad.

Dessa i dag berömda böcker - ”Sedernas historia” och ”Från svärdet till plikten”- publicerade i Schweiz mot slutet av 30-talet blev mycket uppskattade många år senare; de kan fortfarande betraktas som givande vägvisare i en nutid som försöker tolka det förflutna för att bättre förstå sig själv. Men här kan man inte finna en analys av moderna stater byggda på våld – totalitära stater med skrämmande förmåga att omvandla våldsmonopolet i allmänrådande terror. Jag fann övertygande svar till frågorna om det totalitära statliga våldsmonopolet hos Zygmunt Bauman i hans välkända bok ”Auschwitz och det moderna samhället”.

Vad Bauman bevisar är att nazismen och dess brott inte utgjorde ett slags fall tillbaka till barbariet, utan var resultat av en förvrängd avancerad modern civilisation. Förintelsen skulle aldrig ha varit möjlig utan modern teknik, moderna transportmedel, modern organisation, modern byråkrati. Judeutrottningen hade sina rötter i ett tänkande som betraktade sig själv som helt rationellt och som ville vara totalt befriad från moral. Bauman skriver:

”...långt innan nazisterna byggde gaskamrarna försökte de att, på Hitlers order, utrota sina egna mentalt sjuka eller kroppsligt handikappade landsmän genom ”dödshjälp” (med orätt kallad eutanasi) och avla fram en högre ras genom organiserad korsning av rasmässigt överlägsna kvinnor med rasmässigt överlägsna män (eugenik). Dessa försök var liksom judemorden ett sätt att utöva rationell samhällsledning. Och ett systematiskt försök att i dess tjänst använda den tillämpade vetenskapens inställning, filosofi och regler.”

Varför tala om dessa böcker just nu? Därför de erbjuder spännande synsätt och omintetgör många av de vanligaste föreställningarna om det förflutna. Hos Elias och Bauman kan man lära sig att närma sig den historiska berättelsen utan att förvandla den i en spegel för oss själva och vår tid - så som en del antirasister gör i dag. Böckerna bygger på ansträngningen att se både de skapande och de destruktiva krafterna i det förflutna. Vi ska inte söka djävlar och änglar i historiens berättelser, vi ska försöka skaka av oss myterna – både de nationalistiska och de marxistiska – och se vilka onda och goda rörelser och krafter som har skapat oss. Det är självklart att ett sådant arbete leder till ständiga återuppteckningar av det förflutna.

När jag började förbereda min bok om extremismen behövde jag läsa Hitlers ”Mein Kampf”. Snart upptäckte jag att det var svårt att finna boken på bibliotek, i bokhandel eller antikariat. Slutligen hittade jag en mycket gammal upplaga på riksdagens bibliotek. Hur skulle jag kunnat studera extremnationalismens förödande verka utan att med möda gå igenom hela denna text, egentligen ett vrål av hat, en orgie i destruktivitet? Vi behöver inte censur eller självcensur när vi diskuterar historiska erfarenheter. Antirasismens våg blir en skapande kraft bara om vi lyckas befria den av extremistiska tendenser.