Kanariefågelns varningsrop

Vårt behov av kanariefåglar
TV-programmet ”30 minuter” presenterade den 7 december ett fascinerade samtal som borde fortsätta, samla kring sig alt fler debattörer och fördjupas. Jonas Gardell var journalistens Andres Holmbergs gäst och huvudfrågorna var: överdriver hbtq-aktivisten och författaren kritiken av SD:s politik? Kan man jämföra Jimmie Åkesson och Mattias Karlsson med ayatollorna som styr diktaturen i Iran?
Gardell beskrev sig själv som den lilla kanariefågeln som varnar för dödlig fara i gruvorna. Han raddade upp en lång kedja av SD:s förslag och ställningstaganden som hotar den svenska demokratin: avskaffandet av diskrimineringslagen; anordnade av en folkräkning som skulle klart identifiera och registrera alla människor som bor i landet; förnekade av  klimatuppvärmningen; utvisning på grund av bristande vandel; ingripanden i kulturlivet och i public service verksamheten. Holmberg undrade om alla dessa ändringar i relationerna mellan stat och invånare kan betraktas som åtgärder med lite effekt, lite strängare och lite hårdare än nutidens levnadsvillkor.  Gardell upprepade: han agerar som kanariefågeln i gruvorna, fågeln som igenom sina varningsrop kan stoppa snöbollen innan den har kommit i rullning. Och han beskrev SD som en del i en högerextrem global rörelse. 
Det blir uppenbart att Jonas Gardells mångåriga kamp för minoriteternas rättigheter får ett nytt innehåll i debatterna med SD, fast jag skulle ha önskat att han ännu mera bestämt tog ställning för landets alla minoriteter – att han till exempel krävde att SD:s ledare tydligt ska fördöma alla våldsdåd inspirerade av extremnationalismen. 
Sedan är det nödvändigt att utvidga bilden: extremnationalismen och kommunismen har mycket ofta agerat på samma sätt trots deras helt olika ideologiska etiketter. Som invånare i den sovjetiskt skapade rumänska folkdemokratin fick jag iaktta på nära håll polisiära ingripanden i människornas vardag. När polisen började jaga ungdomar på gator och torg för att slita sönder flickornas kort-korta kjolar och klippa pojkarnas långhåriga frisyrer – då visst vi att en ny tid av hårdare förtryck började. Den vanliga människans rätt att själv bestämma över sitt utseende är en provokation för all totalitär politik. Och en moralpolis existerade i hela den kommunistiska Öst Europa så länge som Berlinmuren skulle stoppa alla rörelser över gränsen. Skilsmässorna fördömdes i öppna partisammanträden, abort ledde kvinnor och läkare direkt in i fängelset. Att skriva memoarer var ett brott, en mycket känd ingenjör dog under polisens behandling just därför att han hade en dagbok. Skulle med dagens ord memoarskrifterna nämnas ”bristande vandel”?
Vad annat än totalitarism skymtar igenom SD:s paradigmskifte? Det är bara auktoritära system som i detalj vill kontrollera medmänniskornas liv, det är bara antidemokratiska politiska strömmar som drömmer om direkt styrning av kulturlivet och medierna. Vi behöver många, många kanariefåglar.