SD mellan ord och handling

Jimmie Åkesson påstår bestämt att han föredrar demokrati framför auktoritärt styre. Hans ord bekräftas inte av partimedlemmarnas handling. Detta visades nyligen i EU-parlamentet: nej, Sverigedemokraterna har inte röstat för omedelbart stöd för Ukraina. De har inte heller tagit ställning mot de två EU-stater som försöker underordna rättsväsendet till den politiska makten – Ungern och Polen. I praktiken har SD på så sätt visat upp sitt stöd för autoritära politiska strukturer.
Kan väljarna som stöder SD se att partiet ger sig in i ett spel med dubbla och klart motsägande budskap? De politiskt intresserade svenskarna - lyckas de tyda vad som ligger gömt bakom partiledarens deklarationer om lojalt engagemang för demokratin? 
En slutsats kan man dra ur dessa motsättningar mellan ord och handling , nämligen att Jimmie Åkesson har blivit ytterst försiktig med allt han säger: nej, han vill inte välja mellan kända politiker som företräder demokrati eller autokrati fast han upprepar mantran om sin entusiasm för det demokratiska samhället. Kanske är detta ”neutrala” attityd en effekt av tidigare ofta kritiserade uttalanden– hyllningarna av Trump, beundran för Ungerns Viktor Orban. SD:s ledare vill visa ett oklart tecknat ansikte mot väljarna, han undviker att bestämt ta ställning. Frågan är om denna blanka yta, denna fasad utan konturer kan skapa förtroende; snarare skulle den ge upphov till misstankar. Har partiet någonting att dölja, söker dess ideologer skydd i en obestämd och suddig position? 
Just i våra dagar när den ryska totalitarismen så tydligt visar sin vilja att tvinga  hela den demokratiska världen till underkastelse är Åkessons ”neutralitet” svårt att acceptera. Och partiets kända deklaration om en nödvändig balans mellan supermakterna inger inte heller förtroende. Det blir spännande att läsa skrivelserna i manifest och program inför kommande val.