/image%2F2871005%2F20180621%2Fob_8b6b83_465493-112750622196329-1585195849-o.jpg)
Karin Olsson skriker i Expressen ”Sverige kan inte bäras av halvanalfabeter” (26/08/2020). Therese Eriksson tog upp samma tema i Svenska Dagbladet under rubriken ”Sveket mot barnen” (21/08/2020). En dyster bild av en skola som inte lär barnen att läsa och skriva presenterades nyligen av Utbildninigsradios program ”Skrivglappet”. Men långt innan debattörerna citerade här hade kommit till världen rasade skoldebatten med stor intensitet. Det hela hade börjat redan under 70-talet.
Så fort jag hade lyckats komma in i svenska språket fick jag undervisa på olika studieförbund ungdomar som ville bli skådespelare. Här kommer en beskrivning av dessa erfarenheter: ”Det tog inte lång tid förrän jag upptäckte att några elever – som hade gått igenom hela grundskolan – egentligen inte kunde läsa: med stora svårigheter lyckades de trevande stava sig igenom en text. Vad hade hänt med den svenska skolan?” Min bok ”Extremismens förödande charm” från 2011 analyserar bland annat den svenska skolans förfall. Det var inte första gången jag angrepp ämnet. Under hela 80-talet och långt in i 90-talet hade jag tagit upp frågorna i kolumner publicerade på DN:s ledarsida, i tidskriften ARTES, i boken ”Barn utan rötter” (Rabén&Sjögren 1983) och i många föreläsningar och offentliga debatter . Men debatten visade sig vara hopplös. Den offentliga svenska skolvärlden ville inte se eller höra alla fakta som talade om en skola i förfall.
Innan debatten går vidare vill jag påminna om några grundläggande principer. Förmågan att läsa och skriva flyttande, utan svårighet - och detta gäller vilken sorts text som helst - utgör en av barnens grundläggande rättigheter. Denna förmåga kan inte utvecklas utan träning. Vi kastar inte barnen i djupt vatten innan de har tränat simning. Skolan bör erbjuda eleverna många och ofta upprepade moment av träning när det gäller läs- och skrivfärdigheterna. Denna träning försummas systematiskt av dagens svenska skola. De flesta av lågstadiets lärare har själva inte tränat tillräckligt för att kunna leda elevernas utveckling. Detta är resultatet av en dogmatisk pedagogik som har styrt Sverige under nästan ett halvsekel. När ska vi kunna befria oss från detta antiintellektuellismens tyranni?
