/image%2F2871005%2F20180621%2Fob_8b6b83_465493-112750622196329-1585195849-o.jpg)
Sverigedemokraterna har nyligen lagt fram en egen modell för migrationspolitiken (Dn Debatt 08/14). Ingen överraskning reser sig ur läsningen av denna text – en sammanfattning av många redan kända SD-förslag. Hela skriften bygger på en direkt koppling mellan det som beskrivs som ett samhälle i förfall och invandrarnas närvaro i landet:”Migrationen förändrar Sverige i grunden och utgör vår tids ödesfråga...för varje dag som går kryper våldet allt närmare medelklassen och de mer välbärgade bostadsområdena...” osv, osv...
Denna domedagsbild bild av ett samhälle på gränsen till undergång genomsyrar alla SD:s förslag men det farligaste politiska budskapet i detta nykomna ställningstagande består inte i den sortens svartmålning av nutid och framtid utan i ambitionen att vända tillbaka tidens gång genom att bygga upp ett inbillat nygammalt Sverige grundat på stränga hierarkier. Rättigheter som är självklara för svenskarna ska inte längre vara tillgängliga för folk från andra länder: rätten att röra sig fritt över gränserna, rätten att leva tillsammans med anhöriga, rätten att bo tryggt i landet genom att få permanent uppehållstillstånd, rätten till vård och omsorg, det vill säga all tillgång till välfärdstjänster. Det är självklart att ett sådant samhälle behöver växa kring en tydlig hierarkisk ordning. SD säger faktiskt ”Svenskarna först! Alla andra bör placeras i underklassens ställning!”
SD vill alltså sätta i gång en riktig kampanj grundad på visionen om apartheid, migrationspolitiken är redskapet för att genomföra denna vision. Partiet vill samla de konservativa partierna i ansträgningen att dela Sveriges befolkning i helt skillda grupper och på så sätt vinna röster från förvirrade invånare och ta över regeringsmakten. I detta ligger nutidens största faran för den svenska demokratin – i en politik byggt på särskiljandet mellan ”vi” och ”de”, i försöket att återskapa ett hierarkiskt samhälle i vilket de som inte betraktas som äkta svenskar blir en underklass och diskrimineras systematiskt av statsmakten. SD strävar efter apartheid.
Hur kommer Moderaterna och KD att svara på lockropet från SD? Är de redo att offra demokratins grundprinciper ? Förstår ledningarna i de konservativa partierna att tävlingen i främlingsfientlighet egentligen och uteslutande gynnar bara SD? Ser de inte att Jimmie Åkessons iver att samarbeta egentligen är ett hot för dem själva, att legitimerat statligt hat mot utlänningar faktiskt försvagar de traditionella konservativa partier som länge har visat lojalitet inför demokratin? SD har mycket att vinna om M och KD blir mindre attraktiva för väljarna. Alla extremistiska rörelser drömmer om att knuffa andra partier bort från politikens huvudarena i den kontinuerliga strävan efter att bli störst. Att Ulf Kristersson och Ebba Busch Thor intensivt önskar ta makten är uppenbart, men hur stark är deras makthunger? Vill de behålla och föra vidare den oavbrutna kampen för mänskliga rättigheter – grunden för all demokrati? Eller är de redo för apartheid?
Sverigedemokraterna har nyligen lagt fram en egen modell för migrationspolitiken (Dn Debatt 08/14). Ingen överraskning reser sig ur läsningen av denna text – en sammanfattning av många redan kända SD-förslag. Hela skriften bygger på en direkt koppling mellan det som beskrivs som ett samhälle i förfall och invandrarnas närvaro i landet:”Migrationen förändrar Sverige i grunden och utgör vår tids ödesfråga...för varje dag som går kryper våldet allt närmare medelklassen och de mer välbärgade bostadsområdena...” osv, osv...
Denna domedagsbild bild av ett samhälle på gränsen till undergång genomsyrar alla SD:s förslag men det farligaste politiska budskapet i detta nykomna ställningstagande består inte i den sortens svartmålning av nutid och framtid utan i ambitionen att vända tillbaka tidens gång genom att bygga upp ett inbillat nygammalt Sverige grundat på stränga hierarkier. Rättigheter som är självklara för svenskarna ska inte längre vara tillgängliga för folk från andra länder: rätten att röra sig fritt över gränserna, rätten att leva tillsammans med anhöriga, rätten att bo tryggt i landet genom att få permanent uppehållstillstånd, rätten till vård och omsorg, det vill säga all tillgång till välfärdstjänster. Det är självklart att ett sådant samhälle behöver växa kring en tydlig hierarkisk ordning. SD säger faktiskt ”Svenskarna först! Alla andra bör placeras i underklassens ställning!”
SD vill alltså sätta i gång en riktig kampanj grundad på visionen om apartheid, migrationspolitiken är redskapet för att genomföra denna vision. Partiet vill samla de konservativa partierna i ansträgningen att dela Sveriges befolkning i helt skillda grupper och på så sätt vinna röster från förvirrade invånare och ta över regeringsmakten. I detta ligger nutidens största faran för den svenska demokratin – i en politik byggt på särskiljandet mellan ”vi” och ”de”, i försöket att återskapa ett hierarkiskt samhälle i vilket de som inte betraktas som äkta svenskar blir en underklass och diskrimineras systematiskt av statsmakten. SD strävar efter apartheid.
Hur kommer Moderaterna och KD att svara på lockropet från SD? Är de redo att offra demokratins grundprinciper ? Förstår ledningarna i de konservativa partierna att tävlingen i främlingsfientlighet egentligen och uteslutande gynnar bara SD? Ser de inte att Jimmie Åkessons iver att samarbeta egentligen är ett hot för dem själva, att legitimerat statligt hat mot utlänningar faktiskt försvagar de traditionella konservativa partier som länge har visat lojalitet inför demokratin? SD har mycket att vinna om M och KD blir mindre attraktiva för väljarna. Alla extremistiska rörelser drömmer om att knuffa andra partier bort från politikens huvudarena i den kontinuerliga strävan efter att bli störst. Att Ulf Kristersson och Ebba Busch Thor intensivt önskar ta makten är uppenbart, men hur stark är deras makthunger? Vill de behålla och föra vidare den oavbrutna kampen för mänskliga rättigheter – grunden för all demokrati? Eller är de redo för apartheid?
Sverigedemokraterna har nyligen lagt fram en egen modell för migrationspolitiken (Dn Debatt 08/14). Ingen överraskning reser sig ur läsningen av denna text – en sammanfattning av många redan kända SD-förslag. Hela skriften bygger på en direkt koppling mellan det som beskrivs som ett samhälle i förfall och invandrarnas närvaro i landet:”Migrationen förändrar Sverige i grunden och utgör vår tids ödesfråga...för varje dag som går kryper våldet allt närmare medelklassen och de mer välbärgade bostadsområdena...” osv, osv...
Denna domedagsbild bild av ett samhälle på gränsen till undergång genomsyrar alla SD:s förslag men det farligaste politiska budskapet i detta nykomna ställningstagande består inte i den sortens svartmålning av nutid och framtid utan i ambitionen att vända tillbaka tidens gång genom att bygga upp ett inbillat nygammalt Sverige grundat på stränga hierarkier. Rättigheter som är självklara för svenskarna ska inte längre vara tillgängliga för folk från andra länder: rätten att röra sig fritt över gränserna, rätten att leva tillsammans med anhöriga, rätten att bo tryggt i landet genom att få permanent uppehållstillstånd, rätten till vård och omsorg, det vill säga all tillgång till välfärdstjänster. Det är självklart att ett sådant samhälle behöver växa kring en tydlig hierarkisk ordning. SD säger faktiskt ”Svenskarna först! Alla andra bör placeras i underklassens ställning!”
SD vill alltså sätta i gång en riktig kampanj grundad på visionen om apartheid, migrationspolitiken är redskapet för att genomföra denna vision. Partiet vill samla de konservativa partierna i ansträgningen att dela Sveriges befolkning i helt skillda grupper och på så sätt vinna röster från förvirrade invånare och ta över regeringsmakten. I detta ligger nutidens största faran för den svenska demokratin – i en politik byggt på särskiljandet mellan ”vi” och ”de”, i försöket att återskapa ett hierarkiskt samhälle i vilket de som inte betraktas som äkta svenskar blir en underklass och diskrimineras systematiskt av statsmakten. SD strävar efter apartheid.
Hur kommer Moderaterna och KD att svara på lockropet från SD? Är de redo att offra demokratins grundprinciper ? Förstår ledningarna i de konservativa partierna att tävlingen i främlingsfientlighet egentligen och uteslutande gynnar bara SD? Ser de inte att Jimmie Åkessons iver att samarbeta egentligen är ett hot för dem själva, att legitimerat statligt hat mot utlänningar faktiskt försvagar de traditionella konservativa partier som länge har visat lojalitet inför demokratin? SD har mycket att vinna om M och KD blir mindre attraktiva för väljarna. Alla extremistiska rörelser drömmer om att knuffa andra partier bort från politikens huvudarena i den kontinuerliga strävan efter att bli störst. Att Ulf Kristersson och Ebba Busch Thor intensivt önskar ta makten är uppenbart, men hur stark är deras makthunger? Vill de behålla och föra vidare den oavbrutna kampen för mänskliga rättigheter – grunden för all demokrati? Eller är de redo för apartheid?