/image%2F2871005%2F20180621%2Fob_8b6b83_465493-112750622196329-1585195849-o.jpg)
Palmehatet, S-hatet?
En gång i tiden hette det palmehatet, ett ord som knappt behöver tolkas. I dag verkar det som om ett besläktat sorts hat sprider sig: S-hatet. Debattörer och politiker slänger ivrigt ur sig allt mer brinnande påståenden avsedda att skada socialdemokratin.
Innan jag försöker analysera denna nya politiska ”trend” vill jag bestämt definiera min position: jag har aldrig varit medlem av S-partiet, jag tillhör en liten skara envisa debattörer som länge har kritiserat den svenska socialdemokratin. Som bevis påminner jag om mina böcker – alla med fokus på socialdemokratins stora politiska misstag: ”Barn utan rötter” (1983 Rabén&Sjögren), ”När skönheten kom till byn”( Bonniers 1988), ”Stulet land”( Bonniers 1993), ”...integrerad, lille vän?” (Svartvit förlag 2002) ,”Extremismens förödande charm”(Forum 2011). Till det kan man lägga mina kolumner på DN:s ledarsida under 20 år. Jag citerar några rubriker: ”När ska skolpolitiken äntligen bli rationell?” (2/8/1985), ”Feldts revolution hotar välfärden” (5/1/1989), ”Importerar vi brottslighet?” (17/11/1989), ”Uppmuntra inte hatets galningar” (3/2/1992), ”Svensk identitet – visst finns den” (13/12/1992). Mina nuvarande bloggtexter går vidare i samma spår . Skolpolitiken, migrationsfrågorna, kriminalpolitiken har varit och är måltavlor för min kritik.
Alltså är jag, klart och tydligt, inte sosse själv. Samtidigt vill jag påminna om att jag har upplevt och uttryckt stor respekt för vissa socialdemokraters gärning – framför allt för före detta kultur- och skolministern Bengt Göransson, ett för mig levande exempel, bärare av en vacker politisk gärning. Också Nalin Peckul, under en tid riksdagsledamot och ledare för s-kvinnorna, har varit en nära samarbetspartner . Vi grät tillsammans när Fadime Sahindal blev mördad, vi försökte öppna utrymme för migranternas demokratiska röster.
Hela detta mitt liv av kritik riktad mot socialdemokratin kan inte på något sätt acceptera den våg av hat som nu strävar att utplåna det största svenska parlamentariska partiet. Varför samlas så många i denna kör? Och varför just nu? Det kanske är just denna attityd som har blivit det politiskt korrekta?
Ett viktigt val väntar 2022 och många arbetar för att redan nu sätta i gång kampanjen. De vill ha en ren borgerlig regering, de vill ha en moderat statsminister och de lägger mycket energi i jakten på röster. (Förresten: ordet borgerligt påminner starkt om marxismens ordförråd.) Men socialdemokratin är den samma som tidigare – var fanns kritikerna på 60 och 70-talen när S förstörde systematiskt den svenska skolan och när en moderat skolminister gick vidare i S:s destruktiva ideologiska riktning eller så sent som på 80-talet när vissa politiker betraktade de baltiska republikerna som självklara delar av Sovjet Unionen? All denna nyvakna kritiska iver påminner mig om en T-shirt från valkampanjen 2018. SD:s unga hade tryckt på den en mycket talande text –”Slut på sosseriet!” Och jag undrar: har SD lyckats pränta in sitt slagord i huvudet på borgerlighetens aktörer ? Är de nya bärarna av sossehatet smittade av SD:s entusiasm för hatet?
Visserligen behöver socialdemokratin både erkänna sina historiska misstag och arbeta hårt för att förnya sig, men utbrottet av blint hat kan inte jämställas med någon rationell kritik. Och framför allt: varför ställa sig i kö bakom SD:s slagord nu när den största faran för den svenska demokratin kommer just från detta parti? Högerns debattörer och politiker – låter de sig manipuleras av Jimmie Åkesson? Ska de börja hylla det biologiska arvet, ska de låta sig dras in i handlingar som öppnar avgrunder mellan olika grupper och olika individer i befolknigen?
