Halvanalfabeter

Ska Sverige fortsätta producera ahlvanalfabeter?
Elever som lämnar skolan utan att effektivt kunna läsa: larmsignalerna om detta obegripliga misslyckande upprepas regelbundet sedan decennier. Barnen går över den första fasen i lästräningen, de lär sig känna igen bokstäverna, lyckas stava sig igenom en kort och  enkel  text, men stannar på denna nivå. Som tonåriga och unga vuxna går de in i samhället bärande på en tung handikapp. Om detta har nyligen Sven-Eric  Liedman skrivit  i DN:s etidning där han citerade pedagogen och läsambassadören Anne-Marie  Körlings bittra iakttagelse: ”När de unga väl avslöjat bokstävernas hemlighet tror många att saken är klar. De kan läsa. I en klass var det bara en liten minoritet som verkligen kunde läsa och inte bara stava sig fram.”
Om denna  katastrof har jag skrivit och talat i nästan 50 år. Ämnet  tog mycket utrymme  i min första svenska bok, "Barn utan rötter” ( Rabén&Sjögen 1983). ”Den gamla skolan syndade mot sina elerver och mot litteraturen när den upphöjde förberedelsen till ändamål – alltså när den mekaniska läsningen och den mekaniska beskrivningen av texten gjordes till litteraturundervisningens högsta syfte, vilket bara kunde döda elevernas intresse för litteraturen. Den nya skolan är oftare frestad att helt utesluta alla mekaniska lässtunder från arbetet, vilket leder till lika förödande resultat...”  Mycket senare i  ”Extremismens förödande charm” ( Forum 2011),  tar jag upp  diskussionen om läskunnighet  i  två  kapitel (med talande rubriker: ”Det röda Sverige” och ”Skoldebatternas bataljer”). Jag berättar  om den chock jag  upplevde när jag undervisade blivande skådespelare på olika studieförbund i mitten av 70-talet.” Det tog inte lång tid innan jag upptäckte att några elever – som hade gått igenom hela grundskolan – egentligen inte kunde  läsa: med stora svårigheter lyckades de trevande stava sig igenom en text. Vad hade hänt med den svenska skolan?”
 Halvanalfabetismen återkommer med jämna mellanrum  i debatterna och  slutsatsen är mer än självklar: decennier har gått och skolans misslyckanden har hela tiden varit kända men ingen  stor förbättring   har ägt rum,  många skolor fortsätter att systematiskt producera   okunnighet när det gäller elevernas förmåga att läsa. Denna blinda gång allt djupare  in i mörkret  har varit  analyserad  av många , professor emeritus Inger  Enkvist   har ägnat en stor del av sitt liv åt studier om skolans  kriser, men en klar och bestämt vilja att rätta till misstagen  har inte lett till nödvändiga återgärder. Hur förklaras denna blindhet? Varför  kan inte skolpolitikerna, lärarna och föräldrarna handla  för att rätta till misstag kända sedan tiotals år?
Våra barn och våra unga medmänniskor har rätt att komma in i vuxenåldrarna   utrustade med alla redskap nödvändiga för ett skapande liv. Vi behöver agera tillsammans för att rätta till de senaste decenniernas misstag. Lästräningen  - och förresten också skrivträningen, de två färdigheterna är intimt kopplade till  varandra - behöver mycket  större uppmärksamhet än hittills, alla barn har rätt att verkligen bemästra  de grundläggande kunskaperna när det gäller att  läsa och skriva. Vi står inför en kommande och mycket  viktig valkampanj. Låt oss göra denna kampanj till  en organiserad och stor gemensam aktion: det är dags att göra  slut på halvanalfabetismen!