Vad ligger bakom denna ensamhet?

En förlorad värld
Flickan var nio eller tio år gammal, modern satt bredvid hennes säng och läste högt. Boken hette ”Den siste mohikanen”. Flickan lät sig uppslukas av berättelsen – hon fick till och med förhöjd feber på grund av spänningen och skräcken.
Fyra årtionden senare sjunker en annan flicka i samma ålder i en annan ström av högläsning. Tillsammans med mormor ägnar hon några månader åt en annan bok: ”Nils Holgerssons underbara resa över Sverige”. Hon gråter när hon upptäcker en gammal bondekvinna orörd på golvet ensam i döden: alla släktningar har rest bort till främmande  land.
Flickan som fick hög feber medan hon lyssnade på historien som den siste mohikanen blev min mor, flickan som reste över hela Sverige ridande på Mårten gås var jag. Mormor, mor och far och vi barnen levde i ett universum befolkat av spännande händelser och fascinerande gestalter. Många färgstarka figurer rörde sig i denna drömvärld; Harap Alb och Aftonstjärnan, Mowgli och Akela, vargflockens ledare, D´Artagnan och hans vänner, David Copperfield och Oliver Twist, Jean Valjean och polisinspektören Javert, Tatjana, tonåringen som skriver mitt i natten sitt kärleksbrev. Det som fångade oss var inte bara berättelserna, handlingarna, böckerna var rikt illustrerade och vi sökte spänning och glädje också i stora volymer fyllda med reproduktioner efter berömda tavlor. Redan vid tretton eller fjorton år hade vi byggt upp i vårt inre hundratals landskap och miljöer. Vi bar med oss ett eget kosmos mycket rikt på skönhet och spänning och vi lät oss vägledas av en skarp känsla för tidernas gång och för förändringarnas lavin.  
Och vi, barnen, var inte ensamma när vi vandrade i ordens och bildernas oändlighet. De vuxna delade med oss upptäcktsresorna. Vi skrattade gott tillsammans med far när vi tog del av Pickwicks och Don Quijotes misslyckade äventyr, det var far som presenterade för oss Caragiales komedier. Och vår ryska mormor var den bästa möjliga vägvisaren när vi gick in i ”Krig och fred”.
I dag förbereder jag mig för att fira mina 88 år. Och jag har aldrig varit så ensam. Mina barnbarn, både de som bor i Stockholm och de som bor i St. John, New Brunswick, Kanada, lever i en värld helt främmande för mig. Både jag och deras föräldrar har läst högt många böcker i deras barndom första tid, men så fort som de började gå i skolan förlorade de kontakten med äldre litteratur. Tolkien och de elektroniska spelen stänger in dem i en helt ny mytologi, Bilbo och Harry Potter styr deras tankevärld. de har ingen lust att ens försöka närma sig de berättelser jag vill tala om. DVD-skivan med Ingmar Bergmans ”Trollflöjt ” ligger orörd, vid Halloween vill de titta på ”Fredagen den trettonde” och tycker att Hitchcocks ”Fönster mot gården” låter tråkig, alldeles för gammal. Detta händer på två kontinenter, alltså kan jag inte hitta förklaringar bara i den svenska skolans blindhet inför världslitteraturens skatter. 

I februari fyller jag 88 år. Jag har aldrig varit så ensam.