De mest avskyvärda brotten - brott mot barn

De mest avskyvärda brotten – brott mot barn

SVT presenterade nyligen en skrämmande och mycket upprörande dokumentär. Titeln är ”Diktatorns barn” och filmen berättar om de övergivna barn som Ceausescu samlade i s k barnhem, egentligen ett slags fängelser för barn och ungdomar som ingen ville ha.

Bakgrunden är känd sedan 1990: diktatorn ville bli ledare över ett talrikt folk, alla kvinnor skulle föda fem barn, preventivmedel var otillgängliga, abort straffades med långa fängelseår för både kvinnor och läkare. Under 70-0ch 80-talet var Rumäniens städer och byar hårt plågade av fattigdom och svält, staten betalade tillbaka landets utlandsskulder och invånarna saknade allt - värme inomhus, mat, mediciner. Ensamstående mödrar och väldigt många familjer  tvingade att bli barnrika hade knappt möjlighet att ta hand om nyfödda och om redan stora barnkullor. Ceausescu erbjöd platser i s.k. barnhem som skulle avlasta föräldrarna. Så hamnade många barn i helvetesinstitutioner. Många, obegripligt många barn: den svenska dokumentären talar om en halvmiljonbarn!

När journalisten Lena Scherman och hennes medarbetare bestämde sig för att följa barnhemmens offer i nutid gjorde de ett mycket klokt val:  huvudgestalterna är två bröder som växte upp i två olika institutioner, en av dem är en 44-årig man som har utbildat sig och som i dag arbetar som psykolog och terapeut för psykiskt störda. Denna man kan fortfarande – efter alla dessa årtionden! – brista gråt när han besöker byggnaderna i vilka han tillbringade sin förtvivlade barndom.

Han berättar om en händelse som utspelades när han var tre eller fyra år gammal. En av övervakarna (man kan absolut inte kalla dessa människor för pedagoger) brukade ta honom hem till sig. Den lilla övergivna pojken kunde leka med familjens barn. Det var då barnhemspojken upptäckte att det också finns ett annat liv, en annan sorts barndom, en annan sorts barnliv. Upptäckten gav honom ett helt nytt hopp, men ett snart släkt hopp: övervakaren försvann från institutionen, de små pauserna i lidande öppnade av besöken hos en vanlig familj tog slut.

Tack vare filmen återkommer vi till Ceausescus helvete och återkomsten år lika plågsam som den var under 90-talet, när berättelserna om detta inferno spred sig över världen, dock upplever vi samtidigt korta moment av ljus och värme. De två bröderna som beskriver denna monstruösa barndom har trots allt blivit starka och ansvarsfulla vuxna, de kan och vill  vittna, avslöja  den oerhörda grymheten i diktaturens vansinniga vardag. Mötet med dem inger respekt och tro på människas skapande kraft.

En sparsam kommentar förklarar bilderna och en mening bör dra till sig särskild uppmärksamhet. Under alla decennier som har gått sedan diktaturen försvann har ingen ansvarig politiker och ingen ansvarig tjänsteman ställts inför rätten., ingen rättslig process har  ägt rum angående dessa tusentals brott mot barn. Redan i januari 1990 blev det uppenbart att barn misshandlades och plågades i väldigt många institutioner, alltså att barnens svält, förnedring, fysiska straff hade blivit system. Vem drog i gång systemet? Vilka politiska och administrativa regler styrde denna värld av elände? Varför dröjde det så länge – fram till hösten 1990 - innan en öppen politisk diskussion började ta upp frågan om diktatorns barn?

Visst är det för sent år 2022 för en juridisk undersökning av denna art. Men det är uppenbart att Rumänien behöver upprepade och fördjupade studier som utvidgar analysen av samhällets utveckling efter Ceausescu och som också berör andra frågor om våld riktat under decennier mot befolkningen och mot demokratirörelsen. Många organisationer inom det rumänska civila samhället är engagerade i detta arbete. Vittnesmål och bevis har utplånats av tiden, ansvariga politiker har försvunnit från offentlighetens arena, men många av kommunismens arvtagare  är fortfarande aktiva, många har blivit mycket rika; det grävande sökandet efter sanningen är än idag oerhört betydelsefull.

Jag är tacksam för SVT:s satsning på denna dokumentär, tacksam, upprörd och djupt sårad.  En halv miljon barn plågades år efter år därför att en diktator ville styra över allt fler medmänniskor! Jag bläddrar via Internet i de faktaskrifter om kommunismens brott mot mänskligheten, skrifter  som används i svenska skolor: de övergivna diktaturbarnen saknas där. Och jag undrar om vi inte behöver ett nytt begrepp, ett nytt juridiskt namn: brott mot barn, de mörkaste och mest avskyvärda av alla brott.