Antisemitismen i dag

23 Avril 2021

För två eller tre årtionden sedan - kunde jag då ha tänkt mig detta? Att antisemitismen skulle blåsa upp på nytt? Och att dess giftiga inflytande skulle bli allt mer närvarande i vardagen? I Sverige? I en av världens äldsta demokrati? Då skulle jag ha trott att jag drogs in i en vaken mardröm. Men i dag vet jag – mardrömmen är verklighet nu och på många ställen i den s å kallade utvecklade, civiliserade världen.
Vilket betyder kanske att jag har levt med alldeles för ljusa föreställningar om nutidens samhälle och om människan. Under lång tid trodde jag att antisemitismen och rasismen hörde till det förflutna, att demokratierna hade lämnat bakom sig dessa obegripligt grymma och mörka myter. Jag inbillade mig att många våldsamma kapitel i historia hade nått slutpunkten, att dokumentation och vittnesmål hade jagat bort dessa sociala sjukdomar ur nuet, ungefär så som vissa förödande kroppsliga sjukdomar hade en gång för alla blivit stoppade. Nu ser jag att ondskans verkan alltjämt agerar runt oss.
Nu måste jag leva med denna bild av vår tid: de förödande myterna lever ibland under ytan för att kunna återkomma i vardagen när man absolut inte väntar att få träffa dem. Detta betyder också att vi som vill leva i demokrati måste hela tiden förbereda oss för att bekämpa våldets och hatets tankar och handlingar. I Sverige diskuteras nu ett förslag som vill fördöma förintelsens förnekelse som hatbrott. Frågan är om man inte behöver en ny och djupgående analys av alla våra relationer med historien – en undersökning av alla berättelser om gamla och nya våldsmoment i mänsklighetens förflutna. Ämnet historia har mycket ofta utsätts för ideologisk manipulation, extremistiska politiska strömmar söker ofta stöd i en förfalskning av förflutna erfarenheter.
Under tiden när jag var aktiv riksdagsledamot för Folkpartiet hade jag flera gånger tagit upp denna fråga. En av mina initiativ riktade uppmärksamheten på FN:S konvention om rasism och etnisk diskriminering. Som riksdagsledamot för Folkpartiet liberalerna bjöds jag in till en debatt om FN:s konvention från 1965 – en konvention om etnisk diskriminering, rasism och fascism. Medan jag studerar detta dokument kom jag till slutsatsen att vi behöver en ny och mycket bredare konvention. Jag presenterade detta krav inom partiet och sedan under en av Interparlamentariska Unionens (IPU:s) kongress i mars 2003 i Santiago de Chile. Mitt förslag fördes in i kongressens resolution: IPU skulle arbeta vid FN för en omarbetning av konventionen från 1965. Jag citerar här delar av mitt anförande:
”Nyfödd och spädbarn i den rumänska extremnationalismens diktaturer, elev först i fascismens och direkt därefter i stalinismens skola, student i Östeuropa under de blodiga repressalierna mot ungerska och polska uppror, journalist i begynnelsen av Ceausescus terror, senare politisk flykting, så småningom svensk medborgare och politiker i den svenska demokratins tjänst – en av världens äldsta demokratier: mitt liv har lärt mig att ständigt tänka på ett aktivt försvar demokratin.
Om vi verkligen vill förebygga konflikter som hotar demokratin måste bi börja med de första impulserna. Att sätta stopp för våldsamma konflikter och blodiga sammanstötningar betyder att på allvar ta itu med hatpolitik och våldsromantik. I upprinnelsen till nutidens elände står politiska myter som pekar ut vissa människor som fiender, lovliga byten, självklara måltavlor för aggressivitet.
Den 21 december 1965 antogs i New York en internationell konvention om avskaffande av alla former av rasdiskriminering. Denna konvention behöver revideras och vidgas…Det röda våldet är inte annorlunda än det svarta våldet, den våldsamma klasskampen är inte i något sammanhang ”bättre” än raskriget. Till listan av ideologiska förintelsemaskiner måste man lägga den religiösa fanatismen och den ateistiska intoleransen.
FN:s konvention mot rasdiskriminering behöver alltså omarbetas...Alla former av politik som bygger på rashat, klasshat, religiös eller ateistisk intolerans bör bekämpas av FN:s och EU:s medlemsländer.”
Mitt förslag blev antaget i IPU:s resolution om försvar av demokratin i mars 2003. Så snabbt som det antogs blev det också bortglömt, jag lyckades inte mobilisera de krafter som kunde bära fram denna idé.
Jag vet att en förändring av en FN-konvention kräver långvarigt kollektivt arbete Trots detta misslyckande, trots den senaste tidens stora besvikelser, trots antisemitismens återkomst i vardagen, tror jag att vi kan skapa långvarigt och effektivt motstånd mot denna politiska sjukdom – hatets och våldets politik. Tanken om en konvention som fördömer alla arter av politik som bygger på hat och våld – rasism, etnisk diskriminering, våldsam klasskamp, fanatisk kommunism, religiös och ateistisk intolerans, sträva efter etnisk renhet – kan med tiden slå rot. Yngre och starkare människor kan engagera sig i denna ansträngning. Kärnan i detta arbete bör vara politikens syn på ”de andra”, de som inte delar tro eller ideologi med oss, de som har annan hudfärg eller andra kulturella rötter än vi. Demokratin fungerar bara så länge som politiken inte beskriver *”de andra” som fiender.