Censur, självcensur, förbud och rivna monumet

Om censur, självcensur, förbud och rivna monument
”Nationens födelse” (”The Birth of a Nation”) är en av världens mest kända och mest framgångsrika filmer, en stumfilm beundrad för all den förnyelse i bildberättelsen den genomförde och hatad som en av rasismens starkaste dokument. Premiären ägde rum 1915 och gjorde regissören D. W. Griffith till en USA:s rikaste män samtidigt som visningarna orsakade våldsamma protester. Om denna film har tusentals sidor av analys och kritik  skrivits. Många kommentarer påstår att produktionen bidrog till återfödelsen av organisationen Ku Klux Klan vars verksamhet  hade nästan upphört  förre premiären. Förresten: filmens första titel hade varit ”The Clansman”,  på svenska ”Klanmedlem”. 
Filmens vandring på biograferna  nådde bland annat  en visning hos presidenten Woodrow Wilson; filmhistoria blandas alltså direkt med politikens historia. Presidenten tyckte mycket om Griffiths verk och bidrog direkt till dess spridning. Wilsons politiska profil är minst sagt  ovanlig. Å ena sidan är han en berömd reformskapare – han förenklar och utvecklar den federala statsstrukturen, motverkar isolationistiska tendenser, han är inte antisemit eller rasist i förhållande till landets ursprungsbefolkning (hans hustru kommer från denna befolkning)  – men han är rasist i alla sina relationer med afroamerikanerna! Han stöder segregationen i statsadministrationen och han betraktar Ku Klux Klan som en organisation bildad för att försvara de vitas makt ( det som det amerikanska politikens ordförråd kallar för white supremacy). 1919 får Woodrow Wilson Nobels fredspris för sitt engagemang för internationellt fredsarbete och för initiativet att bilda Nationernas Förbund, den första och egentligen mycket svaga  mellanstatliga samarbetsstrukturen,  föregångare till vår tids FN. Via detta nya forum hoppades  Wilsons  skapa en långvarig fred, vilket, som vi alla vet, var en vacker omöjlig dröm på den tiden.
Jag tänker ofta på denna film och på dess politiska inflytande nu när rasism och antirasism på nytt konfronteras och när  röster hörs kräva förbud av konst som bär med sig rasismens erfarenheter och rivning av monument som hyllar rasister.  Jag tycker att Griffiths film mer än någonsin behöver visas och debatteras.  Att inte vilja se vad ”Nationens födelse” åstadkom betyder inte alls att göra motstånd mot rasismen,  en sådan vägran kan bara ge energi till de grupperingar som bygger sin politik på hatets och våldets budskap. 
I min ungdom på 50- och 60-talet kunde jag inte tänka mig att rasismen  skulle återkomma i vardagen  under mer eller mindre förmildrade former.  Jag såg  dokumenten  tagna direkt ur rasisternas  repertoar av propagandaprodukter  bara som vittnesmål ur det förflutna, jag förstod mycket sent att hatets och våldets politik har otroligt djupa rötter och att extremismen har en ofantlig förmåga att gång på gång återuppstå ur sin egen aska. Jag såg det förflutna i enkla svart-vita bilder som saknade  sammansatta personligheter, blandningar av positiva och destruktiva  handlingar, motstridiga tendenser förkroppsligade i en och samma människa.  Jag hade ingen aning om det faktum att en politiker belönad med Nobels fredspris egentligen agerade som en riktig rasist i  relationerna med sina  afroamerikanska  medmänniskor . Jag såg Churchill enbart som Hitlers tappra motståndare och glömde lätt hans rasism. 
Vår tid  behöver djupa kunskaper om rasismens historia. Det går inte att sudda bort Griffiths film ur filmens och politikens historia,  det är omöjligt att helt radera Woodrow Wilsons skapande och samtidigt destruktiva  arv från den amerikanska och den internationella  politikens karta. För att kunna motverka nutidens rasism behöver vi veta hur djupa och hur invecklade är dess rötter och vilka standard föreställningar den använder sig av för att sprida giftiga, förödande budskap. Vi behöver mod för att möta det onda  ansikte mot ansikte. Att skrika efter förbud och att uppmanna till rivning av gamla monument  betyder att öppna vardagens arena för debatter och ställningstaganden som hotar demokratin. Det är den totalitära politiken som gör censur, självcensur, förbud och grova förenklingar till sina vapen, demokratin behöver öppenhet, faktakunskap och kritiskt tänkande.