Apartheid för barn?

Apartheid för barn?
SD vill ha särskilda ”förberedelseskolor” för invandrarnas barn och ungdomar. Förslaget presenteras under rubriken ”Sammanhållning” i valplattformens inledning. Som vanligt i SD:s dokument saknas här preciseringar och efter att ha läst dokumentet står vi med en rad obesvarade frågor. Ska dessa skolor vara en inslussning till den vanliga utbildningen eller ska de bli parallella enheter bredvid de kommunala och de fria skolorna? Ska de rekrytera elever enbart bland nyanlända eller ska de ta emot också barn som länge vistats i Sverige? På vilket sätt ska sorteringen av elever ordnas, vilka adminstrativa organ ska bära ansvaret?
En viss delning bland elever existerar i Sverige sedan många år. När min son – som snart fyller 45 – gick i skola hade han kamrater som också gick i en serbokroatisk skolgrupp. När min dotter  - nu 38 år gammal - var elev studerade hon bredvid en grupp som tillhörde  en grekisk klass.  Dessa barn fick träning i modersmålet men var också med i en vanlig svensk klass och delade vardagen med svenska barn. Eleverna blev kompisar över de etniska gränserna, de var delaktiga i studier som hade svenska språket som bas. Tanken bakom denna delning var just det SD säger sig söka – sammanhållningen: språk skulle inte bli ett hinder för gemmensamma erfarenheter. Träning i modersmålet betraktades inte som en gräns utan tvärtom som en metod att utveckla  öppenhet och förståelse mellan barn och ungdomar med olika bakgrunder.
Tvåspråkighet och flerspråkighet är värdefulla men komplicerade företeelser. Vi vet att språk som barnen tidigt får en ordentlig inlärning i fortsätter att utvecklas starkt under hela livet. Vi vet också att kunskap i flera språk bidrar till en rik intellektuell  utveckling. Men allt detta händer enbart om språkträningen är  rik, systematisk, kontinuerlig och täcker ett stort fält. För att lägga grunden för kunskap som behåller sin livskraft under decennier behöver inlärningen täcka verklighetens alla olika områden. I vissa kretsar av migranter har jag träffat barn och ungdomar som behärskade modersmålets vardagsspråk men saknade vana att använda samma språk  i vetenskapliga, litterära  eller politiska diskussioner, samtidigt som de hade svårigheter när det gällde vardagens enklaste svenska samtal. Träningen hade inte varit tillräckligt omfattande när det gällde bägge språken, den lämnade utrymme för ett slags halvspråkighet.
Och just därför är det nödvändigt att eleverna inte ska isoleras i språkgrupper utan kommunikation med andra språkgrupper. Barn och ungdomar lär sig mycket av varandra, när de leker på skolgården och på fritidsgården, när de besöker varandras familjer under födelsedagarnas fester och när de får tillfälle att uppleva gemenskap också under semestertiderna. Visst ska nyanlända få allt stöd de behöver för att snabbt komma in i det svenska språket men utan att hållas utanför de andra elevernas vardag.  Den svenska skoldagen är relativt kort, det finns möjligheter att ordna särskilda studier efter de vanliga lektionstimmarna utan att hålla isär barnen under hela skoldagen. Och en viktig del av allas studier bör ägnas åt en fördjupning av kunskaperna i svenska språket, oavsett elevernas bakgrund. Under en lång tid har skolan låtit bli att ge tillräcklig uppmärksamhet åt landets språk – högläsning, grammatik, stavning betraktades av den sk progressiva pedagogiken som tortyrredskap. Generationer har vuxit upp utan att få tillgång till svenska språkets alla rikedomar. Detta enorma misstag bör rättas till så snabbt som möjligt, studierna av landets språk ska kraftigt förstärkas. Men för att uppnå detta mål behöver man inte alls sortera eleverna enligt deras bakgrund. 
Under årtionden har den politiska debatten talat om social kompetens och om presentation av det nya landets mentalitet och traditioner för nyanlända; det finns ingen bättre ingång i den sociala kompetensen och i vardagens svenska kultur coh traditioner som den praktiska samvaron mellan människor av alla åldrar.
Är verkligen SD:s förslag inspirerat av omsorg för barnen? Eller har det rötter i viljan att markera avståndet mellan etniska grupper? Styrs SD:s politik av strävan efter etnisk renhet och av rädsla och misstänksamhet gentemot all främmande kultur?