Massrörelser och diktatordrömmar

Massrörelser som terrorvapen

För två år sedan Trumps anhängare, nu Bolsonaros dyrkare: mönstret är tydligt. Oavsett vad kommande undersökningar i framtiden avslöjar kan man redan nu se länkarna som binder stormningarna med politiker som drömmer om att bli diktatorer. Modellen för angreppet på demokratin är klar, de som vill ta makten gömmer sig bakom stora upprörda massor som de själva har manipulerat fram.
Hela förloppet tvingar mig att tänka tillbaka på Rumänien under första året utan diktatur, 1990. Upproret hade blossat upp i slutet av december 1989, sedan levde landet en tid av politisk berusning: människorna upptäckte glädjen i att fritt uttrycka sin vrede, de ville tala och agera och många krävde att kommunismens företrädare skulle ställas inför rätten. En provisorisk regering hade improviserats under benämningen Nationella Räddningsfronten men de viktigaste besluten togs långt ifrån den öppna politiska arenan, antagligen i slutna rum till vilka varken de demokratiskt sinnade grupperingarna eller medierna hade tillträde. Plötsligt i februari 1990 ägde en oväntad aktion rum: tusentals gruvarbetare anlände i huvudstaden för att demonstrera. 
Måltavlorna för dessa aggressiva demonstrationer var de nya och de nygamla politiska partier som förberedde de första fria rumänska val på ett halvt sekel. Invasionen av gruvarbetare på politikens arena hade i februari karaktären av en sorts generalrepetition, en skrämmande marsch avsedd att övertyga befolkningen att lägga sina röster på kända före detta kommunistiska ledare som nu företrädde Nationella Räddningsfronten Valet ägde rum i början av juni, fronten – alltså organisationen som hade samlat i toppen kända kommunistiska politiker - vann och gruvarbetarna återkom till huvudstaden. Den här gången var de inte längre enbart demonstranter. De kom beväpnade med alla möjliga tillhuggen och bokstavligen slog sönder demokratirörelsen, en massrörelse som under månader fredligt hade arbetat för att hindra den totalitära statens återfödelse.
Vad detta gamla – i dag historiska – blodiga händelseförlopp bevisar är att massorna kan bli förförda och bli fruktansvärda vapen i händerna på auktoritära krafter. Gruvarbetarna hade haft ett helvetiskt liv under kommunisterna, Nationella Räddningsfronten hade gett dem höga löner, många ledigheter, nya privilegier och vältränade organisatörer som kunde styra det antidemokratiska våldet. Till och med välfungerande snabba tåg hade på ett mystiskt sätt ställts till förfogande för att transportera våldets utövare mot demokratirörelsens stora samlingar.
Massor manipulerade av en auktoritär politik: den kollektiva psykologiska mekanism som sätter i gång angreppen på demokratin innehåller flera ingredienser. En komponent består i löften om snabba ekonomiska fördelar (gruvarbetarnas höga löner), en inspireras av personkulten, tron på den starka ledare som kan rädda landet (i Rumänien spelade Ion Iliescu och Petre Roman denna roll), en annan är blandningen av  intensivt hat och blind våld riktat mot motståndarna. 
Vi son tror på demokratin kan vi vaccinera oss och människorna kring oss mot denna förödande politiska smitta??