/image%2F2871005%2F20180621%2Fob_8b6b83_465493-112750622196329-1585195849-o.jpg)
Klänningen var vit, nästan genomskinlig, och broderad på framsidan med starka röda och gröna mönster. Jag hade inte fått någon ny klänning på länge, jag satt som fastspikad framför det öppnade paketet och njöt av denna glada överraskning. De intensiva röda och gröna färgerna var en nyhet för mig. Min bror hade också fått en present: en tjock och varm sjömansjacka. På insidan hade någon sytt in en etikett med antagligen matrosens namn: John.
Detta borde ha inträffat någon gång under 1946 mitt i sommarens bländade heta. Kriget var över, nu kunde vi få hjälp, sade föräldrarna. Min klänning och min brors jacka var gåvor som kom från världen utanför våra gränser. För tioåringen som jag var då blev dessa kläder ett slags levande budbärare som hade sökt sig till oss över mycket stora avstånd. Vi visste att de hade anlänt med båt i vår lilla stad vid Donau, Braila.
Runt omkring oss rullade vidare den stora svältens förödelse. Ute på gatorna såg vi ofta människor med monstruöst svullna ben och vi visste att de var dödsdömda: svälten hade förgiftat deras kroppar. Men vi, barnen i familjen, var inte rädda: vår tro på föräldrarna, det förtroende som föddes ur deras närvaro, var en osynlig men stark skyddsvägg. Och presenterna som hade kommit med de stora båtarna på Donau var ett slags bekräftelse – svälten och rädslan kunde inte nå till oss.
Med tiden lärde vi känna människorna som hade kommit med presenterna, unga och glada svenska kvinnor som gärna besökte oss; vi talade tyska under långa och roliga stunder tillsammans. Svenskorna tyckte mycket om de rumänska tomaterna och de rumänska vattenmelonerna – de brukade säga att de aldrig tidigare hade smakat så goda frukter och grönsaker. Sedan plötsligt tog allt detta slut. Svenskorna försvann, de stora båtar som transporterade hjälpsändningar lämnade kajerna. En ny ordning hade stängt portarna för alla paket som hade skickats till oss från en hel värld. Jag hörde mamma säga att ett beslut hade tagits: ett land som var på väg att träda in i socialismen behövde ingen hjälp. Jag tror inte att jag då kunde förstå min mors ironi – men själva orden hon använde präntades en gång för alla in i minnet.
Flera årtionden efteråt började mitt flyktingliv i Sverige. Jag tänkte ofta då på den broderade klänningen: jag kände igen de starka röda och gröna broderierna - de mest använda färgerna i svenska juldekorationer. Och jag tänkte då på mina föräldrar som hade byggt kring oss förtroendets och kärlekens skydd och på de svenska hjälporganisationer som hade skickat paketet från Sverige - ett litet mirakel: vi hade fått uppleva julglädjen mitt i sommarens hetauppleva julglädjen mitt i sommarens heta.